Nu flyttar vi hit.
Oj oj efter en galen start i NYC (och lite baciller som knackat på) har vi vilat och återhämtat oss en aning i några dagar. Vi har shoppat och gått och shoppat och gått. Varit i alla möjliga sorters kvarter och bara förundrat över all kultur och alla fantastiska saker att vi blivit kära i staden. Antagligen är inte vi de första som har förälskat oss i NY.
Lördag vaknade vi en aning förvirrade och oklara. Vi drog till Soho och Maria inledde vistelsen där med att spilla ut kaffe över hela Starbucks. Sen kom en äcklig uteliggare och spottade när han ville parata med oss, spott över hela Cecilias kaffe, så vi blev utan kaffe. Vi som verkligen hade behövt det.
Ebba kom åkandes med taxi, då hon sovit några nätter hos sin kära vän Jakob. Vi kollade in lite affärer och köpte oss en glass. Som vi borde fått gratis, för medan vi satt utanför hans lilla husvagn och slickade på mjukglassen ökade hans försöljning med 800% och människor stanna och fotade oss. Nu är vi med i massa familjaalbum från Kina, Italiten och Arizona.Men om ni tittat på bilden nedan kanman ju undra varför. Vi ser ut som fyra små mongon. Spceiellt hon till höger som kommer direkt från Beckonberga.
Sen drog vi mot China Town, där vi förr eller senare alltid hamnar. Vi spanade in alla äckliga saker de säljer och trängs med kineser. Men man vet liksom vad man får. Ett minio Kina. Det känns skönt. Helt plötsligt kom en dam smygande och knackade Cecilia på ryggen. "Do yooo wannt chanel? Gucci? Praaaada? Baaaaags?".
"Öh va?"Men vi följde ändå efter henne som ett litet äventyr och hon kollade bak hela tiden för att gömma sig för polisen, det var som ett litet miniavsnitt av CIS. Efter att vi vandrat 10 blocks kom vi fram till en lite dörr och in i ett bostadshus. Vips var vi inne i ett rum fyllt med Kina kopior. Dåliga kopior dessutom. Vi drog.
Vi vandrade lite till och hamnade i Little Italy, där hade de en bröllopscermoni mitt på gatan och maffiamän staplade fram med guld kejdor.
Vi drog ner till vattnet för att kolla in broarna och knäppa lite foton. Sen somvanligt taxi hem till Time Square, där vi har kommit fram till att vi inte ska bo nästa gång vi kommer hit till NY. För hit kommer vi igen. Turistfällan nummer ett och trångt som fan. Om det är någonstans det är stökigt så är det här.
Maria går loss på en häst. Den lilla kinesen i bakgrunde blir avundsjuk.
I China town hittade Cecilia en passande skylt.
Kvällen till ära hade familjen Nordbeck återvänt till NYC efter en liten tripp till LA. DE firades med samling i Brooklyn, Williamsburg. Häng hemma hos Henke, Adam, Pablo och Mark. VI drack rödvin och snackade på en massa. Sen tog vi taxi över bron och tillbaka till Manhattan för att köra en liten utgång. Vi hamnade på ett ställe där vi drack gratisdrinkar och dansade i vardagsrumssofforna.
Man ska inte få hybris i NY, här finns det verkligen ställen man inte kommer in på. Även om vi inte misslyckats än, haha, men vi är ju rätt coola. Eller så lägger vi bara på lite svengelska.
Medan Ebba packade sina väskor så smet vi upp på Jakobs tak och klickade lite foton över NY.
Danceoff på taket!
Förfest i Williamsburg. Tack.
Söta paret gullar i soffan.Puss Puss. Gull gull.
Rebecca och Andrea.
Adam går loss på sin version av bilen. Eller är det motorcykeln? Eller kanske bara en kyckling.
Hejdå.
New York is the shit.
New York, tempot här är så högt att vi hinner inte ens med oss själva. Därför har bloggandet varit under all kritik, vi vet. Men hallå vi är i Nyc och har ju faktiskt bättre saker för oss.Vi hinner inte ens med att sova. Den enda tiden vi sover är mellan halv sex på morgonen och tio på morgonen. På fyra dagar ligger vi en veckas sömn efter, Cecilia har till och med gått in i väggen och blivit sjuk. Men som tur är har vi vilodag idag (läs måndag) och hon proppar piller som aldrig förr.
Första dagen hann vi inte ens checka in innan vi var i affärerna och shoppade. Vi strosade runt bland de stora kedjorna för att få det gjort.
På kvällen var vi bjudna till Ebbas polare Jakob för att ha en liten förfest på hans tak och checka in New Yorks skyline. Utgång blev det på Southside. Där blev det svenskhäng med gamla östra realare och andra vänner. En mycket lyckad första kväll i Ny.
Uppe på Jakobs tak och njuter! Ni ser Empire State building i bakgrundeni amerikanska färgerna. Förra helgen var det gult och blått för att fira att vi skulle komma till stan.. Kanske.
Jakob och Jocke.
Oklara Cecilia och Henke dansar på Southside. Intimt ställe med bara svenskar typ.
Dagen efter tog vi oss till Central Park och hyrde en roddbåt. Cecilia kan vara den mest okordenerade människan i världen. Hon paddlade med ena paddeln åt ett håll och den andra åt ett annat. Så Maria fick ta över så vi kom någonstans. Sedan blev det en liten nap i parken för att orka med kvällen.
Central Park häng.
Cecilia passade bättre i fören med kartan.
Marris fick ta över.
Kvällen startade på hotellrummet för att sedan sluta upp med Jakob och gänget i ett hål i väggen i China Town. Soft bar!
Vi bestämde oss för att gå till 1 oak, gänget delade upp sig i tre bilar, vi tre sma flickor hade givetvis inte nagon koll pa vart själva ingången till stället låg och knackade pa VIP VIP dörren.
Vakterna fragade vilken fest vi var dar för, varpå vi stammar fram
- Ehhh the big party. Lite orutinerat kanske för såhär i efterhand har vi lärt oss att säga att alla polare redan ar där inne eller så droppar man bara ett random name. Men det absolut bästa sättet är helt klart att se riktigt jävla balla ut helt enkelt :P
Väl inne, där blooomar löken för där var Orlando Bloom, Rhianna och The city gänget och alla andra anorektiska modeller. Tyvärr är det fashion att vara ätstörd i New York och vi är alltid tjockast på stället, but hey more to love, love!
Det var drag, i stora drag, helt enkelt.
Jocke tar ut svängarna.
Nu ska vi sova för imorgon ska vi upp med tuppen och shoppa vintage i Brooklyn, de ni.
Obama-land!!
Washington DiiiiCiii!
Hela trion skulle mötas i Washington, men som en strålande glad överraskning blev trion till en kvartett istället. Maria hade mött upp Ebbis i New York och smidit planer för att grundlura oss andra två. Hon tutade i oss att Ebba var oklar och inte skulle komma till DC (vilket skulle kunna vara troligt då man aldrig vet med vår käraste Ebba). Men när vi väl klev ur taxin satt hon där i fotöljen på vårt hotell och det blev ett stort kramkalas. Hej Ebba! Trevligt att du kom!
Vi checkade in på ett hotell som var så rökigt att man fick astmaanfall. Maria satte på fläkten mitt i natten på så hög frekvens att Ebba blev förkyld.
Men hellre lite snor i näsan än sot i lungorna.
Nästa morgon var det turist på hög nivå. Alla monument och grejer man sett på TV skulle skådas. Vi skulle vinka till Obama och helst kyssa honom på kinden. Pose framför Vita Huset och vi fick uppföra oss och inte göra nå dumt göra nå dumt så att krypskyttarna på taket inte prickade en i hvudet. Pang.
Spanade in miljoner andra byggnader och viktiga beslutshus. Man visste vad hälften var. Men om någon visar oss en bild på det hemma i svedala eller om någon senator pratar framför något hus kan vi skrika: "Jag har varit där"! Gick längst The Nationall Hall och tänkte på alla tårar som föll när Obama höll sitt tal. Happy Moment.
På kvällen provade vi på en av alla DCs restauranger. Vi käkade thaimat och alla blev avundsjuka på Annas tallrik då hon fick in fett många pilgrimsmusslor. Det var svårt för oss andra att hålla gafflarna borta.
En tidigkväll och nattinatti för oss huvudstadstjejer i huvudstaden.
Upp till frukosten idag och mums så gott det är. Eller inte. De serverar muffins, gummiägg, äppeljuice gjord på klorvatten, kaffe som ser ut som kiss, bagels med konstiga blå pluppar i, sylt, flingor i regnbågens färger, och mjölk gjort på pulver. Ibland undar man vad dessa amerikaner tänker med. Antagligen med sin sockerberoende hjärna eller kanske med sina stora bulliga muffinsrumpor.
Sen begav vi oss till Georgetown, som vi blivit tipsade om av www.guidewille.com, han vet vad vi gillar. Där stormtrivdes vi bland affärer, caféer och uteserveringar. Vi käkade lunch i solen, vandrade runt, förberedde oss inför NY med lite affärstittande och sen käkade vi italiensk middag. Efter en kanondag tog vi en öl i kvällssolen och njöt av livet på "semester".
Sen åkte vi taxi hem somvanligt. Vi bor kanske inte i det bästa kvarteret (alla pratar gangster engelska och är lite oklara att förstå) och taxi känns tryggast (även om det faktiskt ska tilläggas att taxichafförerna inte alltid är helt hundra heller, de har mycket konstiga saker och fansoner för sig).
Imorgonbitti SKULLE vi flyga till New York, men efter att tagit reda på att Ebbas buss till NY kostar 20 dollar, så började vi tänka om. Eller framförallt räkna om. Det skulle kosta oss mer att ta oss till flygplatsen (långt borta), checka in alla våra väskor och betala 40 dollar för dem, åka tåg in till stan och sen ta taxi till hotellet. Plus att vi kommer komma fram snabbare. Bussen avgår nästan utanför vårt hotell och stannar utanför vårt nya NY hotell. Fingemang! Vi ger upp våra flygbiljetter, som vi tyvärr redan betalat för, och kör bussightseeing imorgon istället. Tough luck för flygplanet som missar vår charm, men vi ses kanske igen.
Nu är det godnatt. Vi ses snart. Om 10 dagar landar vi på svensk mark. Då hoppas vi på kramar och pussar. Vi saknar er.
Först av allt hittade vi Vita Huset, Obama kan ni skåda i det tredje fönstret på andra våningen från höger.
Han borstar tänderna.
Här har vi några skrikande och protesternad människor från Sri Lanka. De var så få att de inte hördes, vi fick rycka in och hjälpa dem. Vad gör man inte för världsfreden?
"Åh hej Obama"!
Obama (eller en annan svart man som ser ut som Obama, välj själv) leker med en liten pojke, oh hej villken bollkänsla.
Fina flickor käkar lunch.
Tha Nationall Hall. Annis och Marris funderar över världspolitiken.
Välkommen till Washington. En gul gång och en gul(l)ig tjej.
Vår älskade Ebbis är med oss nu. Vi fann henne tillslut och det var värt slitet.
Livsnjutarmarris.
Pose.
Imorgon ses vi i NY, det kommer bli galet. Vi tjejer ska stöka i staden i nio dagar och det kommer bli megatufft.
En ostrukturerad familj, en trott Marris och ett nyvaket New York City.
Efter att ha lamnat mina basta tjejer i Miami, tog jag planet till New York. Saknade dem redan innan jag ens hade hunnit lamna dem. Men det har skulle ga fint, det var ju bara tva dagar och jag skulle ju fa vara med familjen.
Mottagandet pa hotellet var tva trotta foraldrar som redan hade gatt och lagt sig. Vi skulle upp tidigt nasta dag och klockan var redan halv ett pa natten. Men godispasarna lyckades jag fa och manga manga skvallertidningar. Till och med pappas kollega hade hjalpt till sa att vi skulle fa alla godisar vi onskade oss. Tack Lotta!
Nar klockan ringde nasta dag var jag helt slut. For mycket snarkande pa mamma och pappa och for fa timmars somn. Jag satte pa mig en klanning i hopp om att det skulle vara lika varmt som det varit under hela var vistelse i USA. Men det fick jag ju ata upp redan nar jag kom ut genom entredorren. Varmt var det sista det var, men jag struntade i det och tankte att det blir varmare nar solen tittar fram.
Att jag, Anna och Cecilia ar lite ostrukturerade pa resande fot ar ingen nyhet, men att komma till familjen trodde jag skulle vara en dans pa rosor, men inte det. De hade inte lyckats hyra nagon bil (jag vet, ni vandrade i manga timmar, inget var oppet, flygplats?), sa det blev tag till Albany. Pa tagstationen motte vi upp Jonis och Rebecca, det blev mycket snack om ditten och datten hela vagen till Albany och Adams examen. Det var kul att se alla igen!
I Albany var det ett skamt hur kallt det var och vi som skulle vara ute hela dagen. Det blev cermoni med alla studenter utomhus med massa tal och annat skoj. Eller hur Adam? Cermonier ar val din grej? Vi andra stallde oss inomhus halva tiden for att undvika kylan. Sorry!
Snyggingar i lackra drakter! Adam och Aaron.
Har inne stod vi halva cermonin.
Stolta syskon.
Efter det var det en ny cermoni i idrottshallen, dar alla gick upp pa scenen och fick diplom och slutligen fick jag se det jag langtat efter, alla kastade sina hattar i luften precis som pa film. Jippi!
Ostrukturerade familjen fortsatte att vara ostrukturerade, vi kom pa att vi kunde hyra en bil i Albany istallet, men oj inget pass ingen bil. Sa det blev buss tillbaka till NYC. Men innan det skulle Adam bara packa sina vaskor lite snabbt. Det tog bara en och en halv timme. Han glomde saga att vaskorna var i princip opackade och att alla mobler i rummet skulle slangas och sedan skulle rummet stadas. Najs!
Hela familjen (bara David som saknas). Kolla bruna tjejen dar i mitten mellan blekfisarna.
Har tog Adam emot sitt diplom. Vi satt stolta och tittade pa. Grattis bror!
Adam hade en egen go och gla dam som tog hos till hans lya. Soft!
Tillbaks i NYC blev det en lugn kvall, resten av familjen skulle upp tidigt nasta morgon for att aka till Los Angeles och jag skulle bli sa illa tvungen att stiga upp med dem. For att fortsatta pa det ostrukturerade, sa hade jag planerat att lamna mina vaskor hos bror och vanner i Brooklyn, eftersom vi skulle haft en bil och jag ville slippa betala 80 dollar for att ta med dem till Washington. Men istallet blev det taxi med Rebecca och saklart hamnade vi med en snubbe som inte hittade, sa vi tjaffsade lite med honom, men tillslut kom vi fram. Val framme i Brooklyn blev det chill med Thaimat och Family Guy innan jag var tvungen att aka tillbaka till hotellet och mammsen och pappsen.
Nu sitter jag ensam kvar... Kanns faktiskt lite tomt. Det var valdigt mysigt att vara med familjen ett tag, men semester som jag trodde det skulle bli, vart det inte.
Nu ska jag ut pa stan, affarerna har precis oppnat och snart kommer basta Ebba och da jaklar ska vi hanga innan planet lyfter ikvall till Washington DC och varldens basta tjejer.
Annis och Cess på charter.
Okej, Maria lämnade oss två nissar på vårt äckelhotell och stack till mammsen och pappsen och sov i rena lakan. Vi andra stannade kvar på Rhodos och stökade vidare.
Vi satte oss somvanligt på vår terass och spanade in alla underliga saker som händer här på gatan. Det kom förbi en kuban som ville klä ut oss till Marlyn Monroe på stranden during the sunset. Sen gjorde vi oss lite snygga ovanpå allt svett. Valde ut något att ha på sig från garderoben på golvet. Man är ju ganska trött på sina kläder nu som man rest runt med i tre månade. Hej New York ge mig en ny garderob!
Vi blev inbjudna på ett birthdayparty på en klubb. De var lite oklart för vi visste inte ritkigt vilka som fyllde år. Men vi blev presenterade för dem och ibland är det ju inte svårt att komma ihåg namn. Men man kunde urskilja dem genom att det var ett TV tema som följde efter de två hela tiden. Hej hej MTV. De gjorde en reality show om hela spektaklet. Det kan tyvärr vara så att Cecilia skämt ut sig lite inför denna tvkanal. Kamerar mannan fråga om hon ville säga något till födelsedagsbarnen. Oj här gäller det att agera snabbt. Hon dansade bilen in i kameran och namedroppade ett namn. "HAPPY BIRTHDAY, STEVE!"
Öhh troligast är att ingen av dessa män heter Steve alls. Men de enda namnen hon kom på var Steve eller Bob. Hon gjorde världens största big smile och vinkade in i kameran. Det var helt klart trustwhorty.
Vi åkte på en liten efterferre och där blev hosten knockade av sin room mate som tyckte att han aldrig städade och smutsade ner lite för mycket. Oj oj, tur att han inte bor med oss. Sen skulle Cecilia laga pastasås och då spängdes tomatsåsen över hela henne och köket. Det såg ut som hon precis styckat en kossa. Anna försökte upphålla värden med dåliga ordvitsar på svengelska så att städcecilia kunde torka upp allt. Men hon blev påkommen. Det var liksom lite för mycket rött överallt.
Efter lille ferren traskade vi hem och sov några timmar. Solade lite. Drack Starbucks. Käkade en trött sallad på ett trött ställe med en trött personal. No service. Sen blev det Nikki Beach för hela slanten med vår kompis Brad. Som kan vara den mest ekonomiska bratpackern vi träffat. "Save a penny earn a million".
Vi chillade mest och fotoade lite mer Brad. Sen drog vi till en kubansk strandfest och körde dansringen. Cecilia var den första vita kvinna som skakat rumpa en söndag i denna ring av maccarenas. Anna lurade en jobbig kuban att hon var på honeymoon med Cecilia och att vi skulle adoptera barn snart. Stackars lilla barn. OMG!
Nu knyter vi ihop säcken och sitter på altan och kollar in freakshowen som pågår här i Miami. Vi är nog rätt redo att lämna denna stad. Vi saknar Marris med imorgon är tion samlade igen in the capital. Sen kommer ju vår älskade lilla Ebbis. Woho! Det längtar vi till.
En sista liten kärlekspuss till Miami från oss. Nu beger vi oss igen. Det var najs att träffas.
Allt detta på 12 timmar.
Vi har lapat sol och värme i några dagar nu. Miami bjuder som sagt på ett rejält festliv.
När vi satt på vår altan och sippade lite rödvin blev det plötsligt lite kaotiskt när en massa små svarta tjejer började skrika och klicka massa foton. 200 pannors livvakter hoppade ut ur bilen bakom någon snygg Jaguar (eller något, Wille skulle varit här och kunnat) och drog bort dem och kaosade lite till. Det var tydligen T.I som skapade detta stohej. "Hi T.I." "Hur mår du rå?"
Vår yogaman vi träffade för några dargar sedan hade inte ritkigt tid att hänga med oss igår. Så han vidarebefodrade osstill hans "vän med mycket kontakter" som han uttryckte det. Lilla Brad. Vi begav oss till en grym Roof top bar, där vi skulle träffa vår nyfunna vän, saken var ju den att vi inte ens visst hur han såg ut. Förutom att han skulle ha en hatt a la Justin. Vi letade runt uppe på terassen och slog en drill på en helt sjuk toalett, utomhus och med utsikt över hels Miamis skyline. Till sist hittade vi en man med en typ hattliknande sak, han hade rastaflätor och sågut som Bob Marley. Bingo, det måste vara han! Vi alla tre stannade upp och glodde och försökte lista ut om det var vår vän. Rastmannen blev livrädd och flytte fältet då han trodde han drabbats av tre svenska stalkers.
Lite senare kom han fram och undrade om han typ hade snor i ansiket eller nått.
Sen hittar vi vår lilla Brad. Och Brad är grym, han är som en lyxbackpacker och bor ovanpå hotellet. Där han byggt en fotostydio med miljoner lampor och ljusspel. Denna helg var även hans föräldrar på besök från Orlando, vi blev genast bästiar med dem och ritade teckningar med dem. Brad är hollywoodfotograf och hey hey vi finns på samma kamera som PH, och då menar vi inte hon från Småland.
Mitt upp i allt kom Prodigy med sitt grön/gula hår.
- "Hi Proooooodigy!" "Hello ladies!"
Se tog vi hissen ner till klubben som låg i källaren. Dance off! Sen träffade vi en svensk dokusåpakändis som påstod att han kände oss. Vi har typ hamnat på samma efterfest/förfest med honom i Sthlm. Oklart.
Vi ville fylla våra kroppa med lite nattkäk efteråt. Vi stod i kö och väntade i två timmat. Köket var inte ritkigt helt hundra. Och kassörskan kastade bokstavligen in handuken och slutade.
Nu sitter vi på vår altan och snart åker lilla Marris från oss andra två. Sorgligt. Miss miss miss. Men vi ses ju igen om två dagar. Woho!
Maria dricker Sangriga på Nikki Beach. 
Lite buggtävling i väntan på hissen.
Kolla i bakgrunden om ni ser någon fett skönt 90talartist som skakar hand med Maria. "Im the fire starter!"
Brad kör sina bästa dancemoves.
Nu måste vi varna känsliga läsare för lite grova bilder. Men som vi sa innan, vi bor inte tiptop.
Det är bara lampor i två av taklamporna. Sexigt.
Oklara fläckar på gardinerna.
Bordet håller på att ramla söder och kylskåper ramlar snart ner i golvet och på våra kläder.
We´re still in Miami, beeeeach!
Haj!
Här borta är det jävligt svettigt och förbannat klibbigt. Men brun blir man och bada kan man, vi är ju som sagt på charter.
Här bor typ halva Italien och Spanien, svettiga 30 plusare som flyttat hit för att öppna nattklubb. Vilket resulterar i mycket gratis för oss. Det är inkastare över allt som delar ut gratisarmband med "very V.I.P" och "free drinks". Precis som på Rhodos-94 och Kos-02.
Detta är mycket bra för oss eftersom vi precis kommit fram till att det är dags att spara på kulorna om vi vill shoppa något i NY. "Bäst att alltid ta det billigaste på menyn och inte spendera för mycket på Starbucks". Som vanligt när vi säger att vi ska spara in pengar går det såklart åt pipsvängen. Vi hade ju utlovat oss själva lite sippande på färgglada mojitos. Vi hade spanat in några riktigt stora saker. Beställde käk och varsin gigantiskt god sak. Men sen när notan kom dinglande med servitören fick vi en liten chock. Det blev fem gånger dyrare än vårt hotell. Den var ju ganska stark, så det snurrade till lite och då var det ju lättare att ta smällen, med fniss. Men Arsel också.
Sen blev det lite biljardkväll och utgång med alla möjliga sydeuropéer. Men det blev en ganska tidig hemgång för att vara här. Där man festar till klockan halv åtta på morgonen. Vi har ju blivit lite blinda av utgångarna i SD där man satte på sig klackskorna klockan tio. Här gör man det klockan ett, tidigast. Skönt, no stress!
Efter tre timmars sömn skulle vi upp på en riktig turistutflykt. Med buss som hämtade oss utanför hotellet och en skrikande guide som upprepade sig 455 ggr. På engelska, på spanska, pa tyska, på italienska, på låtsas svenska. Oh my god, snälla var lite tyst, shut the fuck up. Men han tog oss iaf till Key West och underbart fina vyer. Söder om söder. USAs sydligaste punkt. Vägen dit var mycket fin och vatten, vatten vatten överallt. Vi lade oss på playan och spanade in det turkosa havet och de svajande palmerna. Sen lallade vi runt på stan lite och spanade in stället. Sen deckade vi på bussen hem och sov som små barn.
Igår blev det natti natti tidigt och sen skulle vi upp och byta hotelligen. Det är väldigt fullbokat här under helgerna. Så vi ville hitta nå billigt och något som låg nära vårt gamla. Det fick vi ju käka upp. Det är nog det fattigaste och mest slitna rum vi sett. Möblerna ramlar nästan söder och det är något äckligt brunt på gardinerna. Sängen knakar och toaletten har ingen dörr. Maria hon har tur, för hon ska bara sova här i en natt, sen åker hon mot en stor gruppsamling med hela familjen Nordbeck, för att lilla Adam blir stor och tar examen i Albany. Cecilia och Anna stannar i två nätter till och gör South Beach ännu mer osäkert. För att sedan mötas igen hela bästa trion i Washington DC på måndag. Där vi ska jaga
Obama och klappa på Vita huset.
Nu ska vi slänga oss i duschen och göra oss snygga inför Nikki Beach vi tänkte besöka. Köra en liten stekig after beach med rosé och fanta. Heyhey! 
Biljardtvävling och gratisöl för att fylla stället.
Eftersom det inte var några människor på stället fick vi gå in på toaletten och dansa lite.
Hamnen i Key West. 
We´re in Miami, Bitch!
Nu är vi på charter! Vi har flygit över till andra sidan av detta stora land. Eastside, yoo!
Vi lämnade LA med en massa väskor. Massa. Vi fick inte plats i en vanlig taxi, vi tog en shuttle till LAX och som tur var var vi tre nissar ute i god tid. För väl på flygplatsen så uppkom lite problems med alla våra kläder, skor och krämer vi samlat på oss på vägen. De vägde lite för mycket. Först fick vi betala per väska, vilket vi var medvetna om, men när de sedan frågade: "Heavy??", svarade vi glatt "Nooo, noo". Men icke sa Nicke, såklart vägde väskorna för mycket. Vi var tvungna att omorganisera i packningen. Packa upp, packa om, packa ner, väga, packa om, packa ner, väga. Ojoj. Men tillsist lyckades vi. Efter lite dumpning av skitsaker. Vi har en gyllene regel just nu. Vi måste minst droppa två saker var på varje ställe. Om något nytt tillkommer måste något gammalt kastas.
Här i Miami är det köttmarknad och verkligen som på charter. Turist, javisst. Men vi tänkte leka turister i några dagar och ligga på playan, sippa på färgglada drinkar och bara chilla innan vi beger oss vidare på storstadsäventyr. Vi ligger på bastmattor på stranden, ligger i soffor på loungeställen och fluffiga hotellstängar på nätterna. Vi ligger mycket. Imorgon ska vi turista oss ner till Key West på en liten tripp vi mutat in oss på. Vi har även hittat någon Yogaman som ska fixa gratis boende till oss på ett litet finare hotell, eftersom han tyckte vi bodde på ett "fattigt hostel".
Vi käkar lunch på mysiga små ställen.
Cecilia får nytta av sin skolspanska här, alla pratar spanska och ibland blir det lite kommunikationsproblem, när servitriserna inte ens förstår "Tuna Salad". "Salad de fisco".
Pink lady.
The birthday of Maria Nordbeck kom krypande. Hon fick rosa tema, som alltid. Rosa frukost, rosa munk och rosa saft och rosa presenter. Till lunch blev det rosa lax och rosa kinder.
Rosa skor från syrrorna. Rosa klubba från syrrorna igen.
Marias nya halsband från Wille. Mycket fint. Tack!
Vi åkte till Malibu men tyvärr svek vädret Marres födelsedag så inget beachhäng blev det. Men en mycket trevlig lurre.
Sen körde vi lite shoppingtittande på Robertson Rd och spanade in coola med dyra affärer. Men vi sparar våra stålar till NYC där vi tänkte spendera vart enda penny. Sen blev det tårtinhandling, champange och rosse igen. Sen var det dags att testa på Kändistäta stället My House som tydligen är det stället som "gäller just nu". Stekigt! Vi tänkte vara smarta och åkte dit very early. Det stod en massa människor utanför som hängde, och antaligen tänkt samma sak. Vi blev inslussade till en gräsmatta, som typ var "sektion 2" och var bokstavligen som apor som visar upp sig i bur. Vi kändes oss ganska obeskäma, men hey, vill man komma in får man väl stå ut med lite. Men eftersom vår coolhet är så grym kom vi såklart in först av alla apor på stället! High five.
Maria utanför restaurangen där papparazzikåta kändisar brukar hänga för att få lite gratis publicitet. Show off!
Maria and the strawberry cake. Som fakiskt var ritkigt mumsig för att vara american,
Anna och Erik gick på kändis och spritjakt
- "Erik, vi låtsas vara syskon". "Hej bror".
Öh oklart, det lät som en bra idé då. But whyyy?
På natten efter den softa utgången drog Wille tillbaka till kära San Digeo, bilen skulle in tidigt söndag morgon. Tack för en perfekt vecka. Vad skulle vi göra utan dig?
Medan vi andra sa hejdå till Wille var Maria och käkade korv. Inte en, utan två..
"- Åhh vad jag verkligen älskar korv", sa Maria ett dussin gånger till Jocke medan hon smaskade.
På morgonen när Cecilia hörde detta såg man blixtarna i ögonen.
- "Du älskar inte korv, det är JAG som älskar korv"!!!!!!!!!!
Cecilia var minst sagt avundsjuk att hon inte mötte korvgubben. Hej Chorizo!
Söndagmorgon och lite smått trötta drog vi ner till Santa Monica och glassade runt bland alla andra turister. Det var väldigt mysigt 
Vi hittade HM och gick loss!
Varje söndag bygger Veteran Against War upp en massa kors för att hedra alla offer i Irak och Afganistan.
Efter lite påfyllning i magen och några italienska bröd drog vi till Venice Beach. (Vi tänkte cykla, men detta lät lite för jobbigt, så vi åkte bil. We are in the country of Cars, yaau.
Vi har aldrig sett så många knäppskallar på en och samma yta. Det var allt mellan himmel och jord. Tänk att alla med lite småkonstiga fasoner för sig samlade.
För tre dollar kunde man få se en freakshow där det fanns 60 muterade djur. Typ en kycklig med två huvuden, en sköldpadda med två halsar, en kossa med 18 magar och en groda med ett hästhuvud. Ungefär. Vi ville inte vara sämre så Maria gick och köpte sig en resväska där vi skylade om att hon hade en bäbis med två huvuden i. För fem dollar fick man ta en foto.
Efter alla dessa intryck blev vi så trötta att vi var tvungna att åka hem och sova. Hel enkelt för mycket konstigt att titta på. 
BAYWATCH, Bitch!
Jocke, Bitch.
Det legendariska utegymmet i Venice. Här pumpas det i magtröjor och tangakallingar. Wohohohoohoh!
Stora män spelar baskeboll. Det var en vit man med, men han fick aldrig en passning.
Just nu har vi checkat ut från hotellet och fixar saker (surfar) på Starbucks. Ikväll åker vi till Miami med lite mellanlandning i fet Huston. VI har lagt alla våra feta väskor i hotellreceptionen. Tagit över, jo tack. Nu ska vi på kändisrestaurang och spotta Jude Law. Vi vill också se dig sexiga man, precis som Jocke och Erik, när Juddan tankade sin Lamborghini bredvid dem.
LA, typ.
Vi anlände till Fullerton och alla våra goa LA vänner. Det blev grillning och Rosé/Fanta! Härligt. Vi skulle prova på lite studentfest och drog ut i Down Town Fullerton. Köpte alldeles för starka Margaritas som inte ens gick att dricka. Det var en salt och sprit bomb. Var vi kanske för nyktra?
Goa gubbar. Gött!
Fredagen blev en ritkigt LA turist bomb. Vi körde alla attraktioner och utsiktsplatser på löpande band med guide Wille. Beverly Hills, Rodeo Dr, Hollywood skylten, Walk of Fame, Kändishus spaning (dock blev det bara en massa häckar), Mulholland Dr mfl.
Lyxbutiker på Rodeo Dr, dock gapar de lite tomma eftersom ekonomikrisen blommar.
Anna funderar på vilken väska hon ska satsa på på LV.
Wille guidar på som vanligt. "Hörrni tjejer..."
Här bakom skymtar ni Playboy Mansion. Sexiga buskar.
Här bor Kevin Bacon och hans entourage eller hur Pille?
Ser ni smoggen över LA. Alla dessa äckliga bilar är helt otroliga. Det är så många, miljoner biljoner trilljoner. folk är alltid i rörelse. Allt tar sådan tid, helt sjukt. Om man ska åka på en liten utflykt måste man räkna med 80% i bilen. Man måste ha en helikopter för att överleva denna stad, eller ett stoooort tålamod.
Till Göran och Hemming!! (Kanske Bosse också?)
På kvällen blev det lounge barhäng i en mycket mysig Skybar. Umgicks och snackade skit. Träffade två av Willes vänner Alex och Christian (Oj en till trevlig tysk). Sen drog vi in bakom sammetsdraperiet på One, ett nytt ställe och dansade på till en sjukt bra DJ som mixade skivor som aldrig förr. Det var som på mellanstadiet, det byttes låt hela tiden och svetten rann, man var tvungen att gå ut och lufta sig för att inte bli en pöl på golvet.
Sista dagen i buschen slog vi på stort och besteg ett berg.
Vi checkade ut från vårt motel och lämnade världens lilla skithåla, Panguitch, där vi käkat blodig biff på den lokala Cowboy restaurangen. Vi utforskade även den lilla hålan, vilket tog två minuter och upptäckte lite roliga saker. Det andra motelet i stan hade precis fått Color TV och den höga arbetsmoralen som fanns i staden, "ingen kom till jobbet idag, så tyvärr har vi stängt". Härligt.
Väl framme i Zion var vi dock lite oförberedda för denna vandring vi senare på eftermiddagen tog (det var två personer i framsätet som inte riktigt berättat vad som komma skulle), vi hade bara käkat en pytte frukost, eftersom staden inte bjöd på så mycket och vi tog bara med oss en liten miniflaska med vatten. Denna gjorde att vissas humör inte var på topp när de skulle vandra rätt upp i typ 90 grader i 2 timmar en kilometer rakt upp mot Gud. Men utsikten var magnifik och ibland var vägen bara några decimeter bred och nedanför väntade ett stup. Vi gick den långa vandringen på 1,3 mil på 2,45 timmar som egentligen skulle ta 5 timmar. Så en klapp på axeln var vi värda. Väl nere igen konstaderade Anna och Maria att nu var det nog med berg för ett bra tag framöver.
Uppe på toppen.
Sen var vi ju tvunga att spendera natten någonstans, och nämen på vägen låg Lasse Vegas, oppps vi hamnade där igen. Checkade in på ett casino med 700 brandmän och korkade upp vinet och skålade över en mycket härlig roadtrip med en speedsightseeing som heter duga. Vi har sett så mycket berg och dalar att nu räcker det på ett tag, nu väntade åter igen neonskyltar och pengaspendering.
Obligatoriska bilden framför badrumsspegeln.
Den här gången missade vi inte fontänen. Den var häpnadsväckande fin.
Dagen efter tog vi vårt pick och pack och drog till OC och gänget i Fullerton. På vägen hittade vi såklart ett shopping oulet som vi ville ta en titt i. Wille var lite skeptisk till en början men lät oss gå in. Det slutade med att det var vi som fick vänta på Wille,
Det blev Yatzytunering i bilen på väg till OC...
och den efterfrågade underhållningen kom fram tillsist.
Nu blir det födelsedagsfest på stan med goda drinkar och tårta. Vi återkommer imorgon! Tjolahopp.
Ögonblick.
Eftersom vi inte har tid för världens längsta roadtrip gäller det att vara effektiv, titta på så mycket på så kort tid som möjligt. Så att ögonen och hjärnan får valuta för pengarna. Nätterna tillbringar vi på motel (på små religösa orter), som inte alltid är helt hundra med noppriga filtar och sura heltäckningsmattor, men det är charmigt.
Denna natt spenderade vi i Page vid Lake Powell. Vi vaknade tidigt och handlade med oss matsäck och drog ut på vägarna. Första stoppet var Horseshoe som var en del av sjön. Spektakulärt och amazing! Där fick man verkligen känna på stup och höjder. Det var lättare att ta in och greppa eftersom det inte var lika stort som Grand Canyon. Ett snedsteg och det var bara att hälsa hem! Akta stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuup? Sen drog vi vidare till Bryce National Park. Det blir berg efter berg.
Just nu befinner vi oss i LA men vi har en del vandring att berätta om först. Ikväll blir det utgång och en viss person fyller ju år klockan tolv. The birthday of Maria Nordbeck.
Grand Grande Canyon!
Måndagmorgon och upp med tuppen!
Vi hade massa saker på schemat, eller massa och massa,det var ju bara lilla Crand Canyon som skulle utforskas. Men först skulle vi ha frulle och svepa vår dagliga koffeindos på Starbucks. Vi parkerade bilen helt perfekt på parkeringsplatsen. Trallade in och uträttade ärenden och när vi kom tillbaka satt det två lappar fast i vindrutetorkaren. Detta rådade inte gott. Någon hade kört in i oss!!! Backat rakt in i fören och krossat lite. Boven hade dragit men lämnat sitt nummer. Vi hade dessutom ett vittne som vi pratade med som sett allt. Men inte hyr man en bil utan bra försäkring i detta land av galningar. Vi kommer inte behöva betala något, men kostade oss en massa tid och bekymmer. Och mitt under allt kaos kommer en galen uteliggare och kräver pengar och skjuts typ.
Droppen var när vi i all stress nästan höll på att köra från bensinmacken med pumpen i.
Sen blev det åka av mot Grand Canyon. Mäktigt. Det var liksom för stort att ta in. Grymt. Vi klickade massa foton och skådade alla dessa coola vyer. Bilderna talar bättre för sig själv.
Vi hamnade mitt under Gumball 3000 som är ett bilrally, Lilla Wille blev eld och lågor och sprang runt och fotade alla godbitar. Medan vi tjejer flirtade till oss gratis matkuponger så vi käkade gratis trerätters lunch. Mitt upp i allt kom Tony Hawk gående! Kändis i Grand Canyon: Check!
Vi tog med rejält med vatten och hikade ner i Canyonen. Gick ner, gick ner, gick ner, svettades, svettades, gick up, gick upp och pustade ut. Det var mycket ballt och vi blev en naturupplevelse rikare. 
Här är en av de softa bilarna, typ den snabbaste i världen, som det finns 5 ex av eller något, Wille kan säkert lägga till någon söt nördfakta om den i kommentarfältet.
Vi hajkade oss vidare till en annan utsiktsplats för att käka middag i solnedgången. Dock var det lite molnigt men mysigt ändå.
Hip hop Wille utmanar stupet.
Roadtrip i ingemansland.
Hej kära ni, eftersom vi tagit oss ut på vägarna och landsbyggden dröjer det lite mellan inläggen, men vi gör så gott vi kan. Vissa Motel har ju internet som stenåldern.
Vi packade alla våra saker från vårt hem och pressade ner i tajta resväskor. Lämnade det ganska stökigt (efter ett och annat fynd i byrålåderna) eftersom vi betalat för städning av huset. Kändes vemodigt och inte ett öga torrt, men San Diego är ett avslutat kapitel och ett nytt har börjat.
Vi tre tjejer och pappa chaufför (Wille som äääälskar road trips) hade planerat en liten resa med bil. Vi är ju inte alltid 100procentigt strukturerade men vi bokade iaf en bil på internet och kollade lite kartor. Men väl på uthyrningsfirman dök det upp avgift efter avgift, men sen kom big scheisse problem på besök. Bilen var tvungen att betalas med samma kort som chauffören, och det kostade massa extra med en till chaufför eftersom vi är under 25. Så vi valde såklart att ha en, Ratt-Wilhelm. Efter lite om och men räddade Willes mor oss enda från Östertälje. Tacki.
Vi rullade ut på vägen denna soliga söndag med mål mot Phoenix för att spana in USAs femte största stad. På motorvägen utanför kom en helt galen bil och nästan körde in i oss, sen förstod vi att han måste varit hög som ett hus för han sick sackade fram mellan filerna och hade noll kontroll, läskigt. Dessa drogade amerikaner!
Väl framme i storstaden var den helt död. Inte en människa i hela stan och ALLA restauranger var stängda. Till och med Starbucks och då är det verkligen stängt. Till slut i hettan (det är öken här borta och jävligt varmt, svårt att andas) hittade vi en Thairestaurang, thailändare kan man alltid lita på.
Vår bil är grymt bekväm och vi har gjort oss hemmastadda i den, Anna och Maria har byggt bo i baksätet bland de tonade rutorna, så fort de lägger huvudet mot kudden somnar de, vad hände med den utlovade underhållningen? Framsätet består av kartläsare Cecilia och utsikts-Wille.
Vi var i världens skithåla kallad Buckeye, förjävla trist stad och vi är antagligen de enda besökarna där på flera år. Vi döpte om det til Butteye och åkte vidare.
Vi åkte igenom Sedona och kollade på alla små Fred Flinta hus. Trevligt.
Sen checkade vi in på ett riktigt motell och somnade som små barn efter att ätit en påse nötter.
Vi sov väldigt gott i våra King size beds enda tills Wille mitt i natten sätter sig upp och säger:
- "Kom in".
- "Va? Vem fan ska komma in här" undrar Cecilia.
- "Jag trodde det var en mördare"
Hej Kaj, Hallo Bojen!
Sa här maste Cecilia göra för att vara tyst, stoppa hela näven i käften. En talang eller en börda?
Ibland räcker det inte med att stoppa näven i käften, hon far gömma sig i sitt eget har ocksa.
Wille Pilles tajta röv som han skapat av alla Friskismoves han har gjort i sitt liv.
När Jocke raggar pa mexikanska tjejer gar han fram och säger "Olla" och sen tar han fram snoppen.
Somvanligt med Hanna och co i farten som blir det galet med danceoff och vart grisiga svenska gäng av män och kvinnor var en större attraktion pa dansgolvet än tjejerna i nät-trosor som stod pa podier och vickade pa rumpan. Vi kommer sakna alla dessa dansmoves som vi skapat här
Bilen
Cykeln
Torktumlaren
Torka arslet
Elvispen
Skjuta raketer
Bygga TV
Mellanstadiedansen
Mamma och pappa charter pa semester i San Diego Down Town.
Sen gick Maria och hämtade sitt barn Wille och lärde honom hur man gör elvispen. Dingel.
Vem är detta?
Svar: En härlig göteborgare som gatt fel.
Nagon fet amerikan släppte sig pa dansgolvet och det luktade fan inte nyponbuske. Det luktade rutten broccoli.
Jocke: "Är det du Cecilia?'
Cecilia: "Tyvärr inte, om det vore det skulle jag vara fett stolt"
Efter var lilla efterfest pa torsdagen, som kanske sparde lite mer än vad som var rimligt, sa kunde man pa fredagsmorgon hitta lite allt möjligt pa bakgarden och inne i huset. Bland annat en luffar jacka som var sa äcklig och smutsig att vi verkligen inte fattar vad den kan ha kommit ifran. Kanske en beachcomber som sovit pa var altan, fast om man var en uteliggare skulle man verkligen lämna ifran sig sin jacka da. Vi vagade iaf inte ta i nagon som verkade suspekt sa vi tog sopkvasten och agerade.
Det var en mycket lyckad helg/kväll/dag men nu sitter vi alla med krokodiltarar och röda ögon. Det känns jobbigt att lämna vart hem. Vi har verkligen gjort oss bosatta här och vara nära och kära här kommer vi verkligen att sakna. Var son Daniel var nere och sa hejda alldeles nyss, det var tungt. Det finns manga underbara själar här borta. Det är jobbigt att säga hejda till allt. VI har verkligen haft det helt underbart här i var andra stad. Njutit av varenda sekund och upplevt sa mycket. Vi tar med oss alla balla minnen och reser vidare nu.
Allt är nerpackat och imorgonbitti aker vi ut pa var lilla roadtrip som tillslut ska leda oss till LA där vi tänkte hitta Paris HIlton och leka coola.
Hejda San Diego, vi ses igen.
Finfint besök fran OC pa Valborg
Efter att alla klasskamrater gatt hem och vi tagit oss en kopp kaffe och stadat bort stöket var det bara att göra sig snygg igen och slanga sig in i nasta fest - Valborgskalas! I samma veva kom vara kara vänner fran LA - Jocke a.k.a Yogi och Erik a.k.a Vartbaconet. Vi skulle agera lite hotell under helgen pa ett villkor, att de tog med sig Mjölk (om de ville fa att Starbucks-Cecilia skulle fixa morgonkaffet) och skithuspapper (om de ville kunna torka sig i arslet). De följde reglerna och kom med världens gladaste humör och bjöd pa tequila.
Pa stranden bjöds det pa en svensk liten majbrasa, med betoning pa liten. Det var lite korvglöd i en grop, men det ar ju tanken som raknas. Vi drog dit och drack lite i smyg i vara röda platsmuggar. Sen kom det sa mycket rök i ansiketet och kläderna lyktade värre än kebabhouse pa kungsgatan. Vi drog majbrasfolket hem till oss och förberedde oss inför en sista Beachcomber kväll. Där blev det lika mycket fest somvanligt och klackarna i taket.
Patrioter som vi svennabananer är, sa var saklart flaggan pa plats, och som lika patrioter tillbaka tog vi saklart kort pa flaggan ocksa.
Efter tva manader hittade vi tillslut Aleksander igen. Han var att en riktig lite partyprick visade det sig. Dansa kunde han ocksa inte bara plugga. Woho! Storma?
Man ser ju nivan pa den har kvällen, bilderna talar ett ganska tydligt sprak. Detta ar var gamla klasskamrat Gilberto som kom förbi och härjade.
Vi hade en sista efterfest hos oss som kanske var lite för högljudd för grannarna, men man flyttar ju bara ut en gang fran ett hem och det maste ju firas. Vi lyssnade pa alla nigga music San Diego har att bjuda pa och dippade ner med rumpan i golvet a la San Diego tjej pa dansgolvet.
De tva blonda syskonen klädde sig i samma dräkt dagen till ära.
Ett litet glädjehopp framför var kärlek - Beachcomber. The shit!
Eftersom vi varit sa gästvänliga sa bjöd vara gäster pa en gudomlig brunch. Tacki tacki. Dock är baconen i detta land inte alltid helt hundra. Tva centimeter tjocka och fyllda med sma vartor var denna gris idag. Vi tog ett gemensamt beslut att aaaaldrig mer käka bacon, detta vad känns dock som att det kommer rinna ut i sanden nästa gang det bjuds pa en härlig egg and bacon brunch.
Bacon 1, bacon 2. Baconskalle. Kladdigt bacon, Kladd-Yogi?
Det var en mycket lycka helg/kväll/dag men nu sitter vi alla med krokodiltarar och röda ögon. Det känns jobbigt att lämna vart hem. Vi har verkligen gjort oss bosatta här och vara nära och kära här kommer vi verkligen att sakna. Var son Daniel var nere och sa hejda alldeles nyss, det var tungt. Han är underbar.
Sista dagen i skolan innebar såklart festligheter.
Vi kommer sakna vår klass och alla underbara personligheter vi träffat på. Speciellt vår lärare Steve. Men han dyker nog upp i Sverige snart, han har tydligen en tendens att utnyttja sina utländska vänner. Vi fick diplom och applåder! Sååå fiiint.
Sista dagen i skolan satte de upp lappar i alla salar och hade desinfekterat alla handtag. Dock tyckte vi informationen var ganska självklar. Tvätta händerna, check, håll för när du hostar, check,. Fast kanske inte lika uppenbart för asiaterna, efter erfarenheten i Kina, är de ju ganska äckliga. Rapar och hostar överallt.
Efter några timmar i skolan drog vi alla hem till oss. Vi var väl ett 15 huvuden som hade fixat mat, dryck och glatt humör.
Vi skålade i Corona och käkade koreansk, turkisk, svensk och japansk mat som smakade ljuvligt.
Kocken Jay stod vi spisen och alla kvinnorna älskade honom, sicken kock!
Steve, Maria, Steve Jr.
'Det var långa samtal om droger, sex och rock n roll.
Det turkiska lilla kärleksparet.
Efter några öl och fulla magar bestämde vi oss alla för att åka denna skramlande bergochdalbana. Vi gick i samlad trupp och tog över. Den var precis som den lät, lite skruttig och ranglig, men vi skrattade gott koreanerna kissade på sig av extas.
Swwwwich!
