Roadtrip i ingemansland.
Hej kära ni, eftersom vi tagit oss ut på vägarna och landsbyggden dröjer det lite mellan inläggen, men vi gör så gott vi kan. Vissa Motel har ju internet som stenåldern.
Vi packade alla våra saker från vårt hem och pressade ner i tajta resväskor. Lämnade det ganska stökigt (efter ett och annat fynd i byrålåderna) eftersom vi betalat för städning av huset. Kändes vemodigt och inte ett öga torrt, men San Diego är ett avslutat kapitel och ett nytt har börjat.
Vi tre tjejer och pappa chaufför (Wille som äääälskar road trips) hade planerat en liten resa med bil. Vi är ju inte alltid 100procentigt strukturerade men vi bokade iaf en bil på internet och kollade lite kartor. Men väl på uthyrningsfirman dök det upp avgift efter avgift, men sen kom big scheisse problem på besök. Bilen var tvungen att betalas med samma kort som chauffören, och det kostade massa extra med en till chaufför eftersom vi är under 25. Så vi valde såklart att ha en, Ratt-Wilhelm. Efter lite om och men räddade Willes mor oss enda från Östertälje. Tacki.
Vi rullade ut på vägen denna soliga söndag med mål mot Phoenix för att spana in USAs femte största stad. På motorvägen utanför kom en helt galen bil och nästan körde in i oss, sen förstod vi att han måste varit hög som ett hus för han sick sackade fram mellan filerna och hade noll kontroll, läskigt. Dessa drogade amerikaner!
Väl framme i storstaden var den helt död. Inte en människa i hela stan och ALLA restauranger var stängda. Till och med Starbucks och då är det verkligen stängt. Till slut i hettan (det är öken här borta och jävligt varmt, svårt att andas) hittade vi en Thairestaurang, thailändare kan man alltid lita på.
Vår bil är grymt bekväm och vi har gjort oss hemmastadda i den, Anna och Maria har byggt bo i baksätet bland de tonade rutorna, så fort de lägger huvudet mot kudden somnar de, vad hände med den utlovade underhållningen? Framsätet består av kartläsare Cecilia och utsikts-Wille.
Vi var i världens skithåla kallad Buckeye, förjävla trist stad och vi är antagligen de enda besökarna där på flera år. Vi döpte om det til Butteye och åkte vidare.
Vi åkte igenom Sedona och kollade på alla små Fred Flinta hus. Trevligt.
Sen checkade vi in på ett riktigt motell och somnade som små barn efter att ätit en påse nötter.
Vi sov väldigt gott i våra King size beds enda tills Wille mitt i natten sätter sig upp och säger:
- "Kom in".
- "Va? Vem fan ska komma in här" undrar Cecilia.
- "Jag trodde det var en mördare"
