Maria. Anna. Cecilia.

Att gå i kronologisk ordning brukar inte vara min grej. Det slinker in saker lite här och där, helt utan logik. Nu ska jag berätta historien om varför jag luktar pensionär.
Jag flyttade som sagt till denna stad lite för snabbt utan boende och dylikt. Allt brukar jag ju lösa sig och nu har allt löst sig i en mycket underhållande riktning. Jag bodde som sagt hos Malin, tack hjärtat, dock såg vi inte så mycket av varandra. Då vi båda har fullt upp med nollning hit och nollning dit. Vi sa hej till varandra i dörren. Bryggde kaffe till varandra och kramades hejdå eller hej om vi sågs på stan av oviss anledning.

   I mellan alla fester, stökiga saker på stan och hopp och studs så skulle jag då fixa boende frågan. Jag flängde runt på lägenhetsvisningar. Var hos en man som kallade sin lya "fräsch, tuff och modern". När han öppnade dörren och jag steg in i hallen var det VÄGGEN som mötte mig. Väggen av cigarettrök. Det var astmaanfall big time och det rann i mina ögon. Jag försökte ta mig ut så snabbt som möjligt. Men mannen, som förövrigt åker till Thailand varje vinterhalvår för att "bada och sola", vägrade typ låta mig gå¨. Han skulle bestämt visa mig hur både tvättmaskinen och damsugaren fungerade. Tack, men nej tack.

Däremellan har jag fått in lite andra oklara lägenheter, villor och feta våningar. Men det har oftast varit något problem. Jättedyr, för långt kontrakt eller som en annan jag var på där killen öppnade med en Rom och Cola i handen och jag blev så chockade av hans röda ögon att jag ramlade i trappan och bokstavligen föll in i lägenheten.

Sen var det en tjej som ringde mig och vips hade jag hittat en liten studentlägenhet med minihall, minitoa och kylskåp vi sängen. Billig, jättebillig så det känns som jag tjänar pengar istället för att betala bort. Men hon ska inte åka bort förän om några veckor. Så jag var fortfarande hemlös. En hemlös lite flicka.

Jag hittade då en ännu oklarare man som mailade mig och sa att han hade ett rum med balkong som jag kunde bo i medan jag väntade på min lägenhet. Han var så hjälpsam att man ville äta upp honom. Dock hade han massa oklara vita saker i ansiktet. Mjölpåsar typ, antar att om man tillsatte lite socker och ägg kanske det skulle kunna bli en god sockerkaka. Ingen bindningstid alltså och inflyttningsbar på momangen. Jag gillar ju äventyr och hej-varför-inte-liksom?

Jag tog mitt pick och pack i en taxi, taxichauffören klagade vilt över alla mina saker och sa att det vore bättre om jag flyttade i kartonger än i trasiga väskor utan hjul. Hey, man kan väl inte tänka på allt? Jag flyttade in i pensionärsvillan nummer ett. Det luktade lite död i hallen men Bertil och Agda städar fint i köket och om man är snäll får man låna den finska tantens kaffebryggare.

I mitt hem finns följande:
- En stor dubbelsäng som jag köpt nya sängkläder till.
- En tvåmanssoffa och en fotälj i olivgrönt sammet.
- En balkong men EN stol i, det är nog meningen att pensionärerna inte ska ha kafferep på balkongen utan sitta ensam och spana
- Ett matbord med- tre likadana stolar och en udda som är av plast.
- En bokhylla med massa böcker som dammar.
- En trött TV med en cool digitalbox.
- En 90 säng som jag lagt alla mina kläder i högar på.
- En tavla med skog på.
- Gardiner från 60 talet.

Det är mycket oklart men jag tycker det är lite mysigt och spännanade.

Oj oj oj nu ska det bloggas hejvilt från Göteborg. Vi börjar från början. Från denna dag ska jag blogga varje dag. Jag känner att jag måste minnas det här. Att jag måste komma ihåg dessa dagar och inte tappa alla celler i min hjärna. För tappar celler gör jag hela tiden. Jag dricker alkohol, jag stressar, jag pluggar och jag leter boende.

Dag ett i Götlaborg: Jag packade mina STORA väskor och alla mina små väskor för den delen också. Det ska ju inte vara lätt att heta Cecilia och panikflytta till göteborg.  Jag tog mjölktåget , som tar fem timmar och stannar på små orter i vårt avlånga land, ner klockan 09.17  en tisdagmorgon. Vilket innebär att det bara var jag som satt i min vagn. (Bortsätt från att det satt en lite gullig präst några stolar bort och bad små böner och bjöd på kakor) Vilket var grymt, jag kunde sprida ut mig sådär som man bara kan göra om man är ensam på ett tåg i Sverige.

   Jag packade om, läste tidningar, käkade mackor i folie och drack Ramlös Granatäpple och tänkte på min oklara framtid. Vem ska jag bo hos, vilka ska bli mina nya vänner, vem ska jag leka med och hur kommer Götet ta emot mig?

Jag hade dessutom i snabba ryck släpat med mig pappa och bror till Barkarby Handelsplats kvällen innan för att införskaffa mig en data. Men när jag skulle lyssna på musik på tåget så lät det förjävligt. Antingen hade jag köpt världens sämsta data med ljud som lät som tre kossor som sjöng istället för John Mayer eller så var högtalarna helt enkelt spängda från dag ett. Oklart det också. Jag fick lyssna på prästens böner istället för Mayers lugna stämma. Men det funkade det också.


Välkommen till Göteborg, Cecilia Sandström.