Maria. Anna. Cecilia.

Jag skyndade mig till Elgiganten efter jobbet och köpte på mig en kamera. Nu fick det vara nog, jag kunde ju inte möta Salem utan att fånga honom på bild. Det var alltså Salem al Fakir som gjorde att jag tog mig i kragen och skaffade mig en kamera. Snyggt jobbat.
  
Jag cyklade den tunga backen upp till Mosebacke för att möta fina och störtcoola Fanny. Svetten rann i pannan och mellan brösten. Men ville vi ha ett bord var det bara att trampa ännu snabbare och skita i att mascaran rann. Vi har visst skapat oss en liten tradition att gå på konserter tillsammas. Eller jag drar med Fanny på mina idoler och vi dricker öl tillsammas. Jag och lilla Fanny har gått om varandra hela sommaren och nu fick vi äntligen berätta en massa trevligheter för varandra. Om nya saker som hänt, gamla saker som stått still och om små underbara ting som hänt i våra liv. Sweet.


Två. Två. Två.

En prickig och en randig tjej.


Salem var som ett litet barn på scen. Ett svettigt dampbarn. Vi kände igen oss. Eller jag gjorde iaf.


Sen sjöng vi. Sen drack vi mer öl. Sen tittade vi på några band som jämfört med Salem var stollar. Och sen skrattade vi åt hur töntigt det är att ha solglasögon på scen. Ty om man inte heter Bono och är överkänslig mot ljus.


Merci för en najs kväll.

Stockholm bjöd dessutom på 22 grader klockan halv elva och finfin idyll.


Imorgon klockan 3 stämplar jag ut. Ojoj vad härligt det ska bli. Sommarlov kanske man kan kalla det. Eller pre-sommarlov.

Lov. Love. Cecilia

---