Oj herremingud.
Oj oj oj nu ska det bloggas hejvilt från Göteborg. Vi börjar från början. Från denna dag ska jag blogga varje dag. Jag känner att jag måste minnas det här. Att jag måste komma ihåg dessa dagar och inte tappa alla celler i min hjärna. För tappar celler gör jag hela tiden. Jag dricker alkohol, jag stressar, jag pluggar och jag leter boende.
Dag ett i Götlaborg: Jag packade mina STORA väskor och alla mina små väskor för den delen också. Det ska ju inte vara lätt att heta Cecilia och panikflytta till göteborg. Jag tog mjölktåget , som tar fem timmar och stannar på små orter i vårt avlånga land, ner klockan 09.17 en tisdagmorgon. Vilket innebär att det bara var jag som satt i min vagn. (Bortsätt från att det satt en lite gullig präst några stolar bort och bad små böner och bjöd på kakor) Vilket var grymt, jag kunde sprida ut mig sådär som man bara kan göra om man är ensam på ett tåg i Sverige.
Jag packade om, läste tidningar, käkade mackor i folie och drack Ramlös Granatäpple och tänkte på min oklara framtid. Vem ska jag bo hos, vilka ska bli mina nya vänner, vem ska jag leka med och hur kommer Götet ta emot mig?
Jag hade dessutom i snabba ryck släpat med mig pappa och bror till Barkarby Handelsplats kvällen innan för att införskaffa mig en data. Men när jag skulle lyssna på musik på tåget så lät det förjävligt. Antingen hade jag köpt världens sämsta data med ljud som lät som tre kossor som sjöng istället för John Mayer eller så var högtalarna helt enkelt spängda från dag ett. Oklart det också. Jag fick lyssna på prästens böner istället för Mayers lugna stämma. Men det funkade det också.
Välkommen till Göteborg, Cecilia Sandström.
