Maria. Anna. Cecilia.

Soluppgång i San Diego och Mission Beach, och vi är inte alls jetlagade. Vi sov när det var natt och vaknade när det var morgon, helt logiskt. Klädde på oss varma kläder, eftersom det kändes så kyligt och fuktigt.
Men tji fick vi, big mistake, svetten började rinna redan efter några mintuer när solen tittade fram. Vi gick och gick, längs strandpromenaden. Vi skulle hitta frukost och handla mat att fylla vårt feta kylskåp med.
   En Subway stillade vår hunger, och vi kunde knata vidare till Ralphs, (En stor mataffär, där vi redan hunnit skaffa oss ett medlemskort och sparat 13,58 $ på alla rabatter man fick). Good work.

Vi shoppade billiga saker som ska kunna föda oss i några dagar framöver. Vi kommer nog leva på pasta med pesto.
Det finns frukt och grönsaker i affären men de är så besprutade att det glänser från mils avstånd. Dessutom är det dyrt, allt är dyrt. Vi är fattiga som svenskar i världen nu.

Vi svepte en Starbucks latte (det unnar vi oss såklart) och tog våra påsar och vandrade milen hem. Det blev svettigt värre och på vägen skrattade vi gott åt en tysk som hade världens bonnbränna och kommenterade "det där är inte okej". Det vi inte hade tänkt på var att solen även tar när det blåser och när man går. Skrattar bäst som skrattar sist, nu sitter vi här med hemsk bränna efter våra T-shirts.


Vi har hört att här klarar man sig inte utan bli. Om du går på trottoaren/åker buss skiker folk "LOSER - GET A CAR!" och gör loser-tecknet i pannan. Vi måste ju testa om detta stämde.
   Vi hoppade på en buss och det första som mötte oss var en svart tant i grön sametsklänning som skulle föreställa Frihetsgudinnan, (tror vi) hon bjussade på karameller och önskade alla "a very good day". Shyrre byrre!
Det verkade inte så farligt, nästan lite hemtrevligt på bussen. Förutom mexaren som hade knivärr på halsen och kulhål på armen. När man vill stiga av bussen rycker man i ett snöre, som vi tror är kopplade till chaufförens snopp. Pling pling. Vi lovar att inte rycka för mycket bara.
   Bussen tog vi till Down Town, där shopping väntade. Såklart hittade vi Forever 21 och korten gick heta.


Våra tyska grannar kom och plingade på igen (börjar bli en tradition nu). Vi hade alla duschat och satt inlindade i fluffiga handdukar som Shari fixat till oss. Vi ville ju inte fresta tyskarna för mycket och visa oss nakna. Anna och Maria är chickens och låser in sig på toaletten och lämnar Cecilia kvar i rummet, med dilemmat "att öppna eller inte öppna". Tysken skäms och Cecilia försöker förklara att vi är oklara för fest `= inga kläder på oss.