Maria. Anna. Cecilia.

Först vill vi bara tillägga att det varit fel på blogg.se så vi har inte kunnat blogga om vårt liv, Hoppas ni överlevt.

Som ni kanske vet åkte vi alltså med familjen (plus en tysk nykomlig, Barbara, mycket trevlig tjej, we loooove Germany now) till Six Flags, ett nöjesfält som får alla andra nöjesfält att framstå som små skithålor. Vi åkte tidig morgon och var där i tid, laddade med Starbucks och hemmagjorde Bagels som Cissan hade förberett för att vara riktigt laddade. Kanske lite för kaxiga när vi parkerade bilen. För när vi steg ut och såg alla maxade bergochdalbanor med 48 loopar och stup som hette duga. Mamma mia. Planen var klar och vi skulle ta den värsta först, X2. Vi väntade utanför grindarna och hade lite smått dödsångest. När det sedan närmade sig och vi såg människorna som steg ut ur "karusellen" blev det ju inte bättre helt enkelt. Folk såg helt sönderchockade ut. Svetten rann. Anna och Maria åkte, Cecilia och Henning, Daniel och Barbara vi sa att vi älskade varandra och hälsa hem. Ahhhhh!

Det gick så fort att man inte ens hann tänka. Loop, Bakåt. Framåt. Uppochner. Loop. Bakåt loop. Allt vändes upp och ner. Stup efter stup uppenbarade sig. Bergochdalbanor efter bergochdalbanor. Loopar efter loopar. Vi tog attraktion efter attraktion, kanske i ett lite för snabbt tempo. Vi hade nämligen valt en perfekt dag att åka, lite smådåligt väder och en vardag. VI hade blivit skrämda innan att det skulle vara en och en halv timmes köer och sjukt mycket folk. Men hejsvejs det ver ju inga människor alls. Vi kunde till och med sitta kvar efter åken och köra varv på varv. Efter typ 10 omgångar så kunde man nästan inte ens gå. Det kändes som om hjärnan inte längre satt ihop med kroppen eller att benen var på månen.
Men vi är ju bad ass mother fuckers så vi klarade såklart alla FETA bergochdalbanor och ingen spydde eller grät.

Efter att vi käkat kinesmat var Cecilia lite toanödig och smet in på en sunkig toalett som hon snabbt ville komma ut från. Sen traskade vi vidare och letade efter nya attraktioner som vi inte skrikit i. Efter 20 min säger Daniel:
- Is that the new high fashion, Cecilia?
- Of course im always high fashion. Höö
Men det visade sig snabbt att Cecilia hade en svans av toalettpapper hängandes ut från de små shortsen. Det var så uttrycket: "Big Scheisse Cecilia" myntades istället för "Ich heisse Cecilia".

The crew and the car Manfred. Det syns inte så bra på bilden men den är så stor att man kan praktiskt taget bo i den. Typ större än en etta på Östermalm för 2 mille.


Fyfan. Det är ju högt ju. Väääldigt högt.


Himlen var grå men det var inte bergochdalbanorna.


Henning mådde lite illa ett tag och önskade han var på en tysk bar istället.

När man kom ut från ett åk var det svårt att stå rakt. Ibland vinglade man i flera minuter. Efter de sista åken tog det en hel natt att återhämta sig. Det var sjukt svårt att sova, varje gång man blundade så snurrade hela rummet och när man la ner huvudet på kudden kändes det som man föll rakt ner. Precis som man kan få om man åkt båt en hel dag, det känns som man är på havet. Typ.

I vissa av attraktionerna stod man upp. Man kunde nästan vandra runt på sin lilla plattform. Bergochdalpromenad liksom.

Här upptäckte vi att det var dags för paus. Vi var helt slutkörda och hjärnan måste ha tappat miljoner av celler.

Cecilia skrek så mycket att hon svalade fyra flugor. Den femte lyckades hon pillra ut ur munnen. Man kan fortfarande se dem flyga mellan ögonen ibland.


Vi kände oss som 12 igen. Uppspelta som barn på julafton.

På vägen hem kröp trafiken fram genom LA. Vi fattar inte hur man kan palla bo där. Det tar liksom ett år att komma fram. Här måste någon ha gett upp och tagit sitt pick och pack för att flytta söderut. Good packer.

Sen blev det middag i bilen som fungerar bra som restaurang också. Soporna slänger man på golvet. The german way.